Jag såg Er sitta och njuta av en härlig lunch i solskenet! Utsikten var fantastisk, havet glittrade, solen sken och det kändes som om våren var i antågande. Det såg så romantiskt ut, att jag kände mig riktigt upprymd. Vilket privilegium vi har, tänkte jag…som bor i detta fantastiskt natursköna land. Kommun och fritidsnämnd ser till att det finns härliga rastplatser och så har vi ju vår unika allemansrätt….
Så otroligt underbart att få njuta av detta en alldeles vanlig vardag. Jag kände mig glad för Er skull, trots att jag inte känner Er!
MEN, döm om min förvåning, när jag ser Er resa på Er och lämna bordet. Jag trodde knappt mina ögon!!! Hur kan man vara så oförskämd att man bara lämnar bordet med alla rester kvar och ger sig av???
Vem trodde Ni skulle städa upp efter Er?
Plastpåsar, pappersförpackningar, plastemballage, muggar, plastgafflar och knivar, matrester…. allt, allt låg kvar och vinden blåste iväg det mesta. Men Ni…, Ni satte Er i bilen och åkte vidare!!! Men jag har faktiskt bilnumret… och förresten… jag städade efter Er!
….Ska kanske tillägga att det mesta hade jag redan städat undan, när det slog mig att jag hade kameran i fickan!
Medan stackars maken sitter hopkrupen uppe i taket och brottas med isoleringen, smiter jag iväg ner till havet… 
Det är magiskt vackert denna vårvinterdag. 
Några svanar simmar men majestätiskt lugn i det stora blå.
